Två tomater gick över en väg. Plötsligt kom en bil farandes, och det gick så illa att den ena tomaten blev överkörd - och blev naturligtvis alldeles tillplattad. Den överlevande tomaten såg förskräckt på sin mosade kompis, och böjde sig ner över denne.
-Hur är det med dig?
Det riste till i den mosades kropp, den började bubbla och skälva. Sedan, med ett "Plopp!!" återtog den sin forna form och slog upp ögonen.
-Tackar som frågar, kompis, det är ingen fara med mig.
-Men detta är ju fantastiskt. Du borde vara död, förvandlad till ketchup.
-Ja det är vad som borde ha hänt ... om jag hade varit en vanlig tomat.
Den ej överkörda tomaten tittade forskande på sin återuppståndna kamrat. Sedan kom han att tänka på att det verkligen var något speciellt med honom, och alltid hade varit. Han hade till exempel alltid varit mer åt det grågröna hållet till färgen, snarare än röd.
-Just det, sade den överkörde, nu börjar du förstå.
-Ja, minnet börjar klarna. Var det inte så att du kom in i vårat tomatgäng lite senare än vi andra, och att du på den tiden bröt på ett annat språk? Portugisiska va?
-Exatamente!
-Berätta.
-Så här var det. Jag växte upp i Brasilien, på ett stort tomatplantage. Men en dag fick plantageägaren för sig att börja odla bananer istället, så han sade till sin förman att hugga bort alla tomatplantor.
-Usch då! Det var väl hemskt?
-Jag var ganska liten och späd då, men som jag minns saken var vi alla ganska rädda.
De båda tomaterna hörde ett avlägset brummande, och insåg att de faktiskt befann sig mitt på en väg. De knatade in till vägkanten och satte sig bekvämt bland tussilago och vitsippor. Historien fortsatte.
-Vi hörde förmannens lie vina. Närmare och närmare kom den. Vi satt på den sista busken och skulle vara de sista som dog.
-Shit alltså, jag ryser vid tanken.
-Nåja, jag klarade mig ju.
-Ja, hur gick det egentligen till? Ångrade sig plantageägaren?
-Nä, det gjorde han inte, men förmannen däremot, hans ångest växte i takt med varje lieslag. Det var ju trots allt han som hade planterat oss.
-Eller huuuur!! Det måste ju ha varit som att mörda sina egna barn ju.
-Jupp, och när han var framme vid mig - den sista vid liv - kunde han inte längre.
-Så han lät dig sitta kvar?
-Nä, då hade plantageägaren dödat
honom.
En långtradare brummade förbi och de två tomaterna blev tystade en stund av oljudet. Sedan blev vägen tom igen, och berättelsen gick vidare.
-Jag förstår. Hur gick det då till?
-Jo seru, förmannen lossade försiktigt grenen jag satt på, och gömde den i sin armhåla.
-Det låter inget vidare.
-Hehe, nä det var det inte heller. Nå, sedan sade han till plantageägaren att han behövde gå in i den angränsande djungeln och kissa. Han fick klartecken, och in i djungeln gick vi.
-Var det inte läskigt därinne?
-Säkert inte lika läskigt som i armhålan, haha.
-Haha. Fortsätt.
-Han stannade upp framför ett träd han visste stod där, och låtsades kissa mot det, men istället tog han fram sin kniv och rispade en skåra i barken, och i den petade han in kvisten jag satt på.
En bra historia berättas inte - och avlyssnas inte - på fastande mage, så när en myra passerade förbi sträckte sig vår berättartomat efter den och bröt av den på mitten. Han delade med sig av halva myran till sin kamrat. Detta sköljde de ner med en droppe dagg. På det följde historiens sista del.
-Vad som sen hände med förmannen, och plantageägaren med för den delen, fick jag aldrig veta. Jag växte och frodades där på trädet, och dess saviga safter blandades med mina. En vacker dag blev jag plockad och hamnade i en tomatkartong med destination Sverige. Och mer är det inte.
-Jamen din berättelse förklarar ju inte hur du kunde klara att bli överkörd.
-Nä visst nej, det glömde jag att berätta. Trädet jag ympades till var ett gummiträd, och följaktligen flyter gummiblod i mina ådror. That's why.
-Ååh!
-Jupp! Ska vi inte gå hem nu, tycker du?
-Ja, kom Kautschuk så går vi.
---
Läs även andra bloggares åsikter om
vitsar,
tomater,
överdrivet långt
Fängelsestaden av Sam J. Lundwall. Jag vet inte om den är så magisk egentligen, och jag vet inte vad jag skulle tycka om den idag. Men magi skapades när jag läste den första gången, och antagligen har sånt att göra med ens ålder och vars på känslokurvan man befinner sig när man läser. Synkar allting med varandra skapas magi.
