I ryggsäckar av näver eller skinn bar de med sig runda stenbumlingar på ca ett kg styck. Åtta stenar. Inte sex, inte tio. Alltid åtta. Också i ryggsäcken, intill stenarna, fast i en egen ask, förvarade de ett verktyg. Det var ett slags instrument att dra cirklar i marken med. Verktyget bestod av en vässad benpipa, 1 - 2 decimeter lång, som medelst ett garn bands samman med en annan benbit, vilken hade formen av ett spetsigt don, och var lite mindre än sin motsatta part.
De som bar omkring på dessa ryggsäckar var en slags shamaner, och alla hade de sina - ofta landskapsstora - områden att ta hand om. Under det första århundradet efter Kristus fanns de fortfarande kvar, men efter det upphör spåren. Kanske uppgick de i, och smälte samman med, den mer organiserade delen av den animistiska folktro som på den tiden började breda ut sig. Kanske var de själva upphovet till den.
Ingen vet, och det finns få vittnesbörd om dem nedtecknade. Ett sentida namn på dem är "Gittlare". Namnet kommer från början från grekiskan, men har via översättningar - först till latin, och senare grekiska och därefter frankiska, för att hundratals år senare översättas tillbaks till vårt språk - blivit till just "Gittlare" (hädanefter utan citationstecken). Det antas att namnet från början kan ha haft något med namnet på deras ryggsäckar att göra, pga likheten med vissa kända ord.
De vittnesbörd som ändå finns av dem blev nedtecknade av Byzantiska skriftlärda, och utgör de första nedskrivna orden om livet på våra breddgrader (bortsett från det Tacitus skrev i
Germania). Att man vet var gittlarna fanns och verkade beror på att till texterna finns bifogade kartor, kartor som verkar föreställa en slags rudimentär version av norden. På dessa kartor är streck dragna, ett slags indelningar i områden, och i mitten av varje område finns ett tecken. Tecknet tros vara en form av symbol för dessa gittlare, och liknar en cirkel bestående av åtta punkter, och i dess mitt finns en bak och framvänd trea med ett utskjutande streck ur dess överkant.
Det som står nedskrivet är detta om deras ryggsäckar och deras verktyg, samt hur ritualen gick till. Men bara vårens ritual - man vet inte om det fanns liknande ritualer för de andra årstiderna. Men vårritualen är spännande nog att läsa om.
Gittlaren valde ut ett högt beläget, platt ställe, och där satte satte han den långa, spetsiga benbiten i jorden. Han sträckte ut linan, och med den mindre biten drog han sedan en perfekt cirkel på marken. Därefter tog han fram sina åtta stenar och placerade de längs cirkelns gränser. Han satte sig sedan i mitten och mediterade.
Detta pågick i många timmar, och han hade alltid ögonen slutna. När ha kände att han var klar med meditationen öppnade han ögonen, och vid det laget var han omgiven av traktens människor. De stod i en ring runt honom. Då började gittlaren att sjunga fram en besvärjelsehymn, och folkmassan stämde in i den. Vid en tidpunkt, kanske vid en särskild vers i hymnen, kom en av traktens trolldomskunniga kvinnor fram till den sittande gittlaren, och gav honom ett kärl av sten - en slags mortel.
I morteln låg en stor fjärilspuppa, alldeles redo att kläckas. Den låg på en bädd av narkotiska svampar, och dessa svampar var i sin tur indränkta med spott från ortens alla människor. Sedan tystnade mässandet. Gittlaren och alla runt honom väntade på att puppan skulle öppnas. När den senare började göra det så placerade gittlaren den i sin mun.
Och som han i munnen kände fjärilen sakta ta sig ut ur puppan började gittlaren frenetiskt att stöta - medelst en rituell penisformad mortelstöt - svamparna och spottet till en massa, en trögflytande vätska. När vätskan var så finfördelad att den gick att dricka, då krossade gittlaren den uppvaknande fjärilen och dess puppa mellan sina tänder, satte morteln till munnen och svalde alltihopa, vätskan och fjärilen.
Nu gick folkmassan ner på knä. De lade sina handflator mot marken, riktade åt gittlarens håll. När de såg att han hade svalt färdigt satte de igång att trumma mot marken. Det blev ett dovt ljud som via stenringen fortplantade sig in i gittlarens kropp. Hans ögon började flimra, och han föll i trans.
Mer vet man inte. Kanske ansågs resten inte behövas tecknas ned, eftersom shamaners göranden och låtanden i transtillstånd var allmän kunskap på den tiden. Eller också var det som sedan hände så individuellt att det inte gick att vara generell på den punkten.
Fast tyvärr - eller kanske som tur är - har dessa gittlare aldrig existerat. Jag hade svårt att sova inatt, och där någonstans mellan vaka och dvala fantiserade jag ihop dem, för att ha något att tänka på i mörkret.
